Trutt i futterna

Dagens undror:

1. Är det bara jag som sitter och fånstirrar på titel-rutan i bloggen i 5 minuter innan jag ger upp och börjar skriva inlägget istället?
2. Varför drabbas jag alltid av en känsla av att jag verkligen gjort mig förtjänt av glass, chåkla och kanelbullar efter nån slags träningspass?
3. Varför gör min fot fortfarande ont 9 månader efter att jag sträckte nåt ledband på utsidan av foten? "Det går över" säger husläkaren och sjukgymnasten. Jaha, vilket årtionde då?!
4. Varför är det ingen som fixar en stor skål RockyRoad till mig :-D

Jag blev utputtad (per telefon, det är nog bara hon som kan göra det by proxy sådär) ur lägenheten idag av syrran som tyckte det var nödvändigt att ge sig ut och motionera bara för att solen lyser. Jag hade kunnat sitta på en bänk, tillexempel utanför Stockholms Glasshus, och smockat i mig en bägare med Oreo-glass, polkaglass och hasselnötsglass. Men icke. Motion skulle det vara. Så jag har kajkat runt halva (jo, halva faktiskt) Lidingö i 65 minuter i raketfart. Syrran springer nämligen på spinning i tid och otid och förutsätter att alla andra har samma kärnkraftsverkskondition som hon har. Så är inte fallet. Iallafall inte så här års, när man legat i ide hela vintern liksom. Kom igen i september när man sprungit i 4-5 månader eller nåt. Iallafall. I digress. Min poäng är alltså att mina fötter och ben är slut som artister och jag behöver GLASS! Eller en islatte (långt bort från nya laptopen!) och ett par, tre, fjorton kanelbullar.

Dagens juveler var specialbeställda från andra syrran :