Peps är underskattade.

Jag hade ett svårartat pepsberoende 1994. Förmodligen också stora delar av 1995. Det var annat jag var beroende av då också, men nu handlar det alltså om peps (nu undrar ni säkert vilka olagliga substanser jag pratar om, men det är mest taffa med pys, salta pinnar och varmkorv med bostongurka jag menar).

Om det är nån som undrar vad taffa med pys är så är det cider och apelsinjuice. Vanlig cider man köper i affären alltså. Varför stavar vissa juice jos för övrigt? Jag fattar att det låter så, men det ser bra konstigt ut.

Hur som helst. Peps. Tricket med peps är att man måste låta det yttre laget smälta bort i munnen så man kommer ned till chåklan. Det är svårt att inte tugga sönder hela härligheten, men det är värt det. Man missar liksom chåklan annars. En annan grej är att man måste äta alla tre färgerna. Dom är goda på helt olika sätt. Inte riktigt så olika som säg svarta vingummin (mums) vs. röda (uäck). Men dock olika.

Mmmm peps. Hoppas hoppas att dom aldrig aldrig slutar tillverka peps. Då blir det en lessen Helena. Men de har funnits så länge att jag inte oroar mig så mycket. Då är det värre med Ballerina Choko. Jag har tre påbörjade paket i skafferiet. För säkerhets skull. (Logiken i detta uttalande är oklar. Jag frånsäger mig allt ansvar.)

Nu ska jag gå och äta hemmagjord äpple-smul-paj-med-nötter. Det är tur att man tränar annars hade man blivit en tjockis (varje gång jag säger tjockis så tänker jag på när Sickan i Jönssonligan fått en smäll eller nåt och gick i barndom och hojtade, till sin sko som han trodde var katten Nisse, "kolla Nisse, där kommer en TJOCKIS!". Haaahahahhahaaa).