ajajajajaj

Jag har så ont i mina föötteeeerrrr. Men fräsig värre var jag i höga klackar och grejer när jag snackade lite med Nobelpristagarna i kväll :-) Nåja, en av dem iallafall ;-) Goda snittar fick man också. Förlåt, kanapéer menar jag ju. Det är tydligen stor skillnad. Haha. Hursomhelst gjorde jag ett himla snyggt halsband igår för att matcha en lila blus som jag hade på mig. Med Picasso-kuddarna som aj löööööv (och som Annika snart får importera flera av :-D), stardust-silverpärlor som aj också löööv och tanzanite-Swarrar som aj löööv extra mycket. Jag får väl halta iväg och fota det så fort mina fotsulor slutat brinna :-O Varför kan nån inte göra snygga högklackade skor som man inte blir invalido av (bärra hem Berra, hahahaha)?? Ajajajaj.

Jo, det var ju en annan intelligent och intressant sak jag skulle skriva om. Taxen i garderoben. Detta är en grej min kloka pappa brukar säga. Och den stämmer. Som ett litet exempel kan jag ta våra nya sängar. Vi har haft två rätt gamla DUX-sängar i hundra hundra år. Jag gillade dem, sambon gjorde det inte. Så vi köpte nya. Och kuddar. Och fiiina satinlakan. Och ett nytt täcke :-O Så nu har vi helt plötsligt värsta flashiga säng-kitet liksom. Snygga, matchande off-white sängar med matchande bäddmadrass och lakan och grejer. Det är här taxen kommer in. Det är nämligen så, att om man stänger in en tax i en garderob så blir han ju rätt ledsen. (så det ska man ju inte göra, särskilt inte taxar som är jättesöta och definitivt min favorithund) Iallafall. När man väl släpper ut taxen så blir han ju jätteglad! Och det är lite samma sak med våra sängar. Inte för att vi stängt in en tax under sängen, men när man är van vid gamla omatchande grejer och får nya fina saker så blir man mycket gladare än om man hade redan matchande men bara lite gamla saker. Om ni alls hajjar det här svamlet. Min poäng (eller pappas snarare) är att om man låter bli att handla nya grejer hela tiden så blir det så mycket roligare när man väl gör det. Så ni kan ju hajja att jag tänker ligga i sängen i minst 14 timmar. Särskilt eftersom det har varit en ohemult lång vecka och jag dessutom är dunderförkyld. Jag skulle lätt kunna somna sittandes vid datorn.

Hur som helst. Inte mitt lila, men ett annat halsband som var med på Nobelmottagningen ikväll:


Fast jag får faktiskt låna tillbaka det och ta ett nytt foto, det här ser ju förskräckligt ut...